Smedjan är den enda fungerande smedjan i sitt slag i världen. Vid våra demonstrationer tänder vi upp lancashiresugnarna, smälter järntackor och använder vattenhjulet, mumblingshammaren och valsverket.

Smedjan var förr en viktig arbetsplats i bygden. År 1929 var 72 personer anställda på bruket. Smederna förädlade tackjärn som kom från olika masugnar i trakten. I smedjans lancashireugnar smältes tackjärnet om. Genom denna bearbetningen framställde smederna ett högklassigt järn, lämpligt för tillverkning av redskap, vilket såldes över hela världen. 

Verksamheten var i gång till 1958, då sista arbetslag stämplade ut och gick hem. 

Än idag kan mumblingshammaren, som väger 7,5 ton, höras när vi kör våra visningar. Vattenhjulet är rekonstruerat, valsverket och blåsmaskinen år igångsatta och allt sammantaget gör Karmansbo till en levande anläggning. 

Från hantverk till industri

Med valsverkens införande i början av 1850-talet inleddes övergången av Sveriges järnhantering från hantverk till industri. Karmansbo är ett utmärkt exempel på denna nydaning. Den gamla räckhammaren symboliserar den äldre tekniken som då tjänstgjort i mer än 250 år.

En modernisering 1873 innebar att de mer produktiva lancashirehärdar ersatte tysksmidet, blåsmaskinen ersatte träbälgarna och valsverket räckhammaren. Järnets kvalitet förbättrades avsevärt. I verkets lancashireugnar smältes tackjärnet om och smederna framställde ett högklassigt järn som var lämpligt för tillverkning av redskap och såldes över hela världen.

Vid sekelskiftet 1900 var tillverkningen som störst och nådde cirka 5 000 ton per år.

Under den stora vårfloden 1977 förstördes stora delar av smedjan.

Mot alla odds restaurerades såväl byggnaden som maskineriet.

Vattenhjulet är rekonstruerat, valsverket och blåsmaskinen är iståndsatta och allt sammantaget gör Karmansbo till en levande anläggning.

I juni 2016 var det dags för invigning av det nya vattenhjulet. Det förra byggdes nytt 1984 efter en brand, men höll inte förväntad kvalité och gick helt enkelt sönder efter en tid. Det nya vattenhjulet är däremot tillverkat med all tänkbar kunskap och noggrannhet.

Vid invigningen berättade hantverkaren Mattias Hallgren att inte mindre än 1176 olika delar av trä och 316 olika delar av järn har behövts, samt massor av hantverksskicklighet, precision och kluriga lösningar. Bara det faktum att det enda trä som kan användas är hundra procent kärnvirke, som dessutom ska ha torkat i minst ett år, är en höjdare i sig och ett problem. Träd som får växa länge och sakta är det ont om idag, men det är verkligen värt mödan och pengarna att vänta.

Mattias använde bland annat en bit spillvirke han hade i sin verkstad efter en tidigare renovering av en äldre byggnad. Virkesbiten var från 16-1700-talet, men i absolut toppkvalité.

Karmansbo smedja fylldes till bredden av besökare som ville ta del av festligheterna.

Bilder och text från Ekomuseum Bergslagens blogg.

Tackjärnets kolhalt måste sänkas för att järnet skulle bli smidbart. Detta gjordes genom att kol och en del andra ej önskade ämnen, smältes och brändes bort genom färskning.

När tackjärn började framställas i större skala i masugnar började man också använda tysksmidesprocessen och  färskningshärdar av tysk modell s.k. tyskhärdar.

Tyskhärden var en öppen härd med en enkel blåsbälg för blästerluft. Tackjärnet smältes ned med hjälp av träkol och blästerluft samt slagg från en tidigare färskning. Blåsbälg och hammare drevs med hjälp av vattenhjul.

Uträckning av järnet gjordes under en vattenhjulsdriven räckhammare där hammarens städ och pen var rektangulära.

Ämnet fördes dels tvärs, dels längs städet under uträckningen. Då det fördes tvärs, sträcktes järnet ut – och då det sedan fördes längs, slätades järnets yta.

Längden på stångjärnet begränsades till vad som var möjligt att hantera med tång i ena ändan av stången.

I smedjan användes träkilar istället för svetsning. Man kunde givetvis välla ihop järn i stället för att svetsa, men man ville ha en mjuk och förlåtande konstruktion och då var träförband det bästa sättet att sammanfoga olika delar.

KUJ museiförening disponerar bland annat lok numer 7, Patrik Reuterswärd.

Tackjärnsblåsningen var förlagd till hyttan i Hällsjön, söder om Ludvika, och till Gäsjö Bruk norr om Norberg. Transporterna till Karmansbo var besvärliga och måste till stor del genomföras vintertid med oxforor på sjöar och vattendrag med rotslädar.

Resan Gäsjö tur och retur var cirka 14 mil, vilket innebar att man tvingades övernatta på Kulhedarna mellan Västanfors och Gunnilbo. Från produktionssynpunkt var denna ineffektiva ’bärskörning” en flaskhals.

Färdigställande av Köping-Uttersbergs-Järnväg (KUJ) 1866 löste delar av transportproblemen. 1865 avvecklades tackjärnsblåsningen i Gäsjö och fyra år senare i Hällsjön. Tackjärn hade redan köpts från annat håll och per järnväg transporterats till Karmansbo. Men fraktkostnaderna blev orimligt höga.

De kostsamma transporterna samt möjligheten att exportera tackjärn gjorde att ägarna av Karmansbo Bruk, tog beslut om att bygga en masugn i Köping.

Tågtrafiken med gods mellan Köping och Kohlswa Jernverk upphörde den 1 juli 1968 och året efteråt revs spåren på den gamla KUJ-banan mellan Köping och Kolsva.