Historia

Det var under 1540-talet som stångjärnsmidet fick sitt genombrott i Hedströmsdalen. Genom Gustav Vasas initiativ och befallning år 1540, samt försökssmide i Jönsarbo smedja, kom tysksmide att gradvis ersätta det gamla framställningssättet att göra osmundjärn.

1400-1700-talet

Äldsta belägget för namnet Karmansbo är från början av 1400-talet, då det benämns karmansbodhum. ”Karmansbo” kommer av det medeltida mansnamnet Karlman. Karmansbo hammare anlades troligen på 1580-talet vid Hedströmmen, då under namnet Frülichhammaren.

Det fanns flera hammarsmedjor i området innan, redan 1540 omnämns Jönsarbo och  1565 omnämns Gamlehammar.

År 1691 köpte bergmästare Peter Schönström Karmansbo hammare. Det är sannolikt att det var bergmästare Schönström som samlade de egendomar och skogar som kom att tillhöra Karmansbo ägor. Schönström avled redan 1692, och Karmansbo tillföll hans andra hustru Anna Maria Reenstierna och deras gemensamma barn.

1756 övertogs Karmansbo av en yngre medlem av familjen, Mårten Ludvig Örnsköld, en son till Löth-Örnsköld och Sara Helena Schönström.

1759 stod Karmansbo herrgård färdig.

När Örnskölds dog 1791 såldes Karmansbo till brukspatron Joachim Vretman som innehade bruket till 1812.

1800-talet

1812 köpte Handelsfirman J Schmidt i Stockholm Karmansbo, Norrhammar, Holmhammar, Bäckhammar och Nyhammar och kallade dessa Karmansboverken. Sammanlagt blev detta sju härdar.

År 1819 köptes Karmansbo (egendom och bruk) av friherrarna Carl Johan af Nordin och C. E. Kurck.

1847 gick Nordin i konkurs och 28 augusti 1847 ropades hela Karmansboverken och Hellsjöns masugn in på konkursauktion av handelshuset Schön & Co i Stockholm.

1855 blev den ene delägaren i firman, Johan Gustav Schwan, ensam ägare till bruket. Han lät genomföra en koncentration av driften från många små smedjor längs Hedströmmen till den större vid Karmansbo. 

Karmansbo Bruk koncentrerades efter 1865 till Karmansbo, där den södra smedjan, Norrhammar, byggdes ut medan den norra smedjan Karmansbo revs. Den nya smedjan kallades i fortsättningen Karmansbo smedja. Övriga smedjor lades ned runt sekelskiftet 1800-1900.

Tackjärnsblåsningen som varit förlagd till Gäsjö Bruk i nordligaste Norberg på gränsen till Dalarna lades ned samma år och hyttan i Hällsjön, drygt en mil söder om Ludvika fyra år senare. Transporterna ned till Karmansbo var besvärliga och måste till stor del företas vintertid med oxforor.

1869 dog J G Schwan och hans svärson brukspatron Cassel på Stjärnsund övertog skötseln av företaget. Under den Swanska epoken och ända in på  1940-talet fanns en vacker skylt med tre vita svanar vid herrgårdens infartsväg.

1873 byggdes smedjan om. Finnåkers bruk lade ned sin tillverkning och valsverket samt blåsmaskiner övertogs av Karmansbo.

1877 byggdes en ny vällugn konstruerad av och inköpt från Köpings Mekaniska AB. I smedjan fanns redan fyra enkelhärdar men den utökades med två dubbelhärdar s.k Boforshärdar samt en smälthammare från Arboga Mekaniska Verkstad.

Boforshärdarna fungerade i princip som Franchecomté härdar. Vid smidet i dubbelhärdarna utfördes både färskning och vällning i moment efter varandra, medan vid Lancashire-systemet färskningen gjordes i Lancashirehärden och vällningen i en särskild vällugn.

1880 bildade Schwans arvingar Karmansbo AB och en disponent anställdes. Den förste, A. Danielsson verkade åren 1882-1895 .

Omkring 1898 ändrades Dubbelhärdarna till att arbeta som Lancashirehärdar, dessutom byggdes två nya Lancashirehärdar, därefter hade smedjan åtta härdar. Samtidigt installerades mekaniska hjälpbrytare, en rationalisering som minskade personalbehovet

1900-talet

Nästan alla bruk har under åren också haft betydande skogs- och jordegendomar. När Karmansbo Bruk byggt den stora hyttan i Köping hamnade man i ekonomiskt trångmål och skogarna samt hyttan i Köping såldes 1909.

1914 såldes skogarna av den nya ägaren till Trävaru AB Täkten, som anlade en ångsåg. Karmansbo Bruk sålde nu underhand samtliga jordegendomar. Skogen behövdes för att framställa träkol och lantbruket för kött, mjölk och säd till de anställda.

1954 Kohlswa Jernverks AB köper Karmansbo Bruks AB och startar smedjan på nytt.

1958 Smedjans verksamhet upphör slutgiltigt.

”Karmansbo Järnbruk såldt. Samtliga aktier i Karmansbo aktiebolag i Västmanland ha genom aktiebolaget Georg Strandberg sålts till ett konsortium, som företrädes af kapten Allan Abenius, Stockholm, och i hvilket äfven Förstekammarledamoten vice häradshöfding K H R Tilberg spelar en betydande roll. Karmansbo bruks aktiekapital utgör 1 277 500 kr.

Det bruk, som nu öfvergått i andra händer är ett af Västmanlands både äldsta och största. Karmansbo stångjärnsmiden räkna sina anor från 1611, då den första stångjärnshammaren byggdes. Tackjärnet köptes då från Bergslagsgrufvor, och äfven i närvarande tid måste bruket, åtminstone delvis fylla , sitt behof af råmaterial genom köp från grufvor i Bergslagen. Emellertid äger bolaget andelar i flera grufvor i Grängesberg. Dessutom ha till bruket förvärfvats skogsegendommar med en sammanlagd areal af cirka 15 000 tunnland. Vid bruket finns äfven kvarn, såg och tegelbruk, och hit till Köping är, som bekant, förlagd en större tidsenlig hytta, hvilken ensam sysselsätter omkring 75 man. Inalles sysselsätts vid Karmansbo bruk med tillhörande egendommar 3 a 400 arbetare.

Bolagets styrelse utgöres för närvarande af överståthållaren Robert Dickson och bankofullmäktigen C A Weber, Stockholm samt bruksdisponenten R Robson, Karmansbo.”

Även inom utbildningsområdet har bruken haft betydelse. I Karmansbo ordnade bruket redan 1821 utbildning för de anställdas barn i en Lancasterskola. Denna skolform behölls till   1842 då den svenska folkskolan påbjöds i lag.

År 1860 inrättade bruksägarfrun Augusta Eleonora Schwan en flickskola och kvinnlig slöjd- och hushållsskola. Även äldre smeder fick lära sig skriva och läsa bland annat för att de skulle kunna kvittera sin lön med namn i stället för ett bomärke, samt läsa den subventionerade Köpings Tidning.

1853 började man undersöka behovet av en järnväg mellan Köping och Uttersberg för transport av malm och stångjärn, och banan stod färdig redan  1866. Samma år slutade då också det mesta av fortransporter eftersom malm- och järntransporter utfördes med KUJ. Senare ändrad till KURJ efter att sträckan Uttersberg – Riddarhyttan köpts in av KUJ d.v.s. Köping- Uttersbergs Järnvägsaktibolag. Det var nu endast kol och kolved som med häst vintertid transporterades från skogen till bruken.

Järnvägen blev en viktig länk mellan bruken, och stationerna naturliga platser för kontakt människor emellan.

1971 i november ansöker Kolhslav Jernverks AB hos Länsarbetsnämnden om bidrag till nytt tak som beredskapsarbete.

15 augusti 1972 hölls sammanträde i Kolsva om Karmansbo smedja. Vid överläggningarna enas man om att någon form av minnesmärke från smedjan ska bevaras till eftervärlden samt att miljön däromkring i möjligaste mån bibehålles. Man anser att detta lämpligast ska kunna ske genom att smedjan rivs, men att en ruin bevaras och att hamrar och eventuellt viss annan utrustning får stå kvar i ruinen.

31 oktober 1972 skickar Kohlswa Jernverks AB brev till Länsarbetsnämnden där man hänvisar till vad som beslutades vid mötet 15 augusti, och som var följd av brevet 1971. Man informerar om att arkitekter anlitas för att ge förslag på hur smedjan ska förvandlas till en ruin och att preliminära kostnader för detta uppskattas till ca. 200 000 kronor plus ca. 20 000 kronor i arkitektarvode, och att man ska återkomma med preciserade förslag.

15 december 1972 hålls ett sammanträde på Västerås slott om smedjan. En grupp arkitekter har på uppdrag från Kohlswa Jernverks AB gjort en utredning som utmynnar i två förlsag: antingen att reparera eller förvandla den till en ruin. Kohlswa tillfrågas om man är beredd att överlåta smedjan till kommunen, en stiftelse eller förening. Om så sker ska nytt tak läggas på blåsmaskinhuset och skorstenen fällas. 

22 mars 1973 meddelar Kohlswa Jernverks AB skriftligen till landsantikvarien att man är villig att donera smedjan till stilftelse eller annan huvudman som är villig att bevara och underhålla smedjan. 

1 januari 1974 inrättas kulturnämnd i Skinnskatteberg.

1975 Bevarandet startar på allvar.

23 augusti 1975 kan man läsa i Vestmanlands Läns Tidning (VLT) att en arbetsgrupp för Karmnasbo smedjas bevarande har bildats.

30 september 1975 hålls ett möte i Heds skola om smedjan. Kulturchef Doris Byttner samt Oscar Melin från Karmansbo och Karl Gustavsson från Munktorp, väljs att tillsammans med andra intressenter bilda en arbetsgrupp som ska föreslå material och åtgärder för att förverkliga smedjans bevarande. 

10 november 1975 redovisar Doris Byttner vad som redan hunnit göras av frivilliga krafter: stöttande bärande takbjälke, rensat bort nedfallande tegel. förstärkt golvet, plockat ihop gamla verktyg, bränt ruttet virke och rostskyddat maskiner med spillolja.

12 december 1975 ger Skinnskattebergs arbetarekommun sitt stöd till smedjan vilket utmynnar i en motion till partikongressen.

1976-1977 Vårfloden förstör stora delar av smedjan, men insatserna  1976 förhindrar en total katastrof. 

1976 Några Karmansbor skaffar sponsorer, satsar arbete och penger på att förstärka det snabbt förfallande taket på smedjan.

1976 En motion till Centerns partistämma om stöd för bevarandet av Karmansbo smedja.

17 juni 1976 tar kulturnämnden i Skinnskatteberg (Doris Byttner) kontakt med Kopparfors AB som är ny ägare till Kohlswa Jernverks AB och smedjan.

1 juli 1976 Kopparfors AB vill möte Skinnskattebergs kommun för att diskutera smedjan.

26 maj 1977 Doris Byttner konstaterar i brev til Kopparfors AB att de frivilliga insatserna som gjorts under vintern 1976-1977 förhindrat fortsatt förfall, men att vårfloden har åstadkommit omfattande skador.

2 juni 1977 bekräftar Kopparfors AB med skrivelse till Skinnskattebergs kommun att man är beredd att överlåta Karmansbo smedja med erforderlig mark till någon som bedöms ha möjlighet att bevara detta kulturminne.

30 september 1977 påbörjas diskussioner om en stiftelse med Köpings och Skinnskattebergs kommuner, Svenska Metallindustriarbetarförbundet samt AB Volvo. 

14 november 1977 informerar Kulturnämnden  Kopparsfors AB om vad vårfloden orsakat för skdor och ger ungefärlig kostnadsuppskattning och föreslår att Kopparfors AB ska ansöka om medel hos Länsstyrelsen. Man har vidare flyttat verktyg till kopparboden i Riddarhyttan och järnstämplar till kommunens arkiv. Kopparfors AB svarar och accepterar åtgärderna.

25 april 1978 överlämnar Doris BYttner en översiktlig plan för Karmansbo smedja. Begreppet ”byggnadshytta” nämns.

1 december 1982 övertar Skinnskattebergs kommun smedjan från Stora Kopparberg AB för en krona och startar renoveringsarbetet.

6 oktober 1983 går första renoveringsetappen mot sitt slut.

27 januari 1984 läggs ett program för skötsel, marknadsföring och visning fram.

1986 Hitintills har 3,6 miljoner koroner satsas på renovering, därav 300 000 kronor från AB Volvo och 25 000 kronor från Lions.

1993 Föreningen Karmansbo Bruksmiljö bildas.

1996 Föreningen träffar överenskommelse med kommunen om regler för miljöns fortsatta utveckling. 

1998 Klenssmedjans nordöstra hörn repareras efter att hjulbäckens ena sida rasat.

2013 Länsstyrelsen utser Karmansbo bruk som byggnadsminne.

I juni 2016 invigdes det nya vattenhjulet. Vattenhjulet skadades 1984 i en brand.

2021 Karmansbo bruksmiljö utses till Årets arbetslivsmuseum 2022.

1977 Vårfloden förstör stora delar av smedjan.

1982

1983

1985 Restaureringen i stort sett klar, i maj kunde smedjan återinvigas.

1985 Den åttonde marknaden vid smedjan. Besöktes av 5 000 personer.

Källor: Det finns olika uppgifter årstal beroende av källa. Stora delar av materialet är sammanställt av Gunnar Ahl.