Skogen och kolet
Innehav av stora skogar var nödvändigt för att täcka det enorma behovet av träkol. Vid sekelskiftet när produktionen var som störst, förbrukade Karmansbo smedja tre kolmilor i veckan. Antalet sysselsatta med skogsarbete och kolkörning var ungefär som antalet i anställda i smedjan, cirka 75 personer.
Redan i mitten av 1600-talet införde staten (Bergslagskollegium) reglering av järntillverksningen i syfte att spara skogen. Tillåten tillverkning ställdes i proportion till tillgången på träkol och kontrollerades noga.
Veden höggs och torkades på sommaren och kolningen utfördes under hösten. På vinterföret kördes kolen ned till smedjans kolhus. Detta gjordes med hästar och vagnskorgar som kallades kolryssar och var tillverkade av flätade vidjor för att ge lägsta vikt.
En kolryss rymde som mest cirka 40 hektoliter (hl) kol. 10 hektoliter väger cirka 300 kg. En hektoliter är lika med 100 liter. Enheten användes tidigare främst för kol och koks.
Ofta drog hästen en extra, men något mindre kolryss, varför lasten kunde uppgå till 1500 kg och mer. Hästarna drog kolryssarna via en brant bro upp till en bana nära taket på kolhuset. Där tömdes kolryssarna genom att vältas och drogs sedan ut igen till en parallell bana.
För att få bästa renhet på kolet så att inte sand eller andra föroreningar försämrade järnets kvalitet vaskades kolet i smedjans vattenlår innan det kastades in i härden.
Vid sekelskiftet när produktionen var som störst, förbrukade Karmansbo smedja tre kolmilor i veckan.
Koltransport (Bild från Färna bruk)
