En mindre smälthammare/förräckare användes att forma smältan och göra den första uträckningen.

Uträckningen gjordes sedan under en vattenhjulsdriven räckhammare där hammarens städ och pen var rektangulära. Ämnet fördes dels tvärs dels längs städet under uträckningen. Då det fördes tvärs (enligt bilden) räcktes järnet ut och då det sedan fördes längs slätades ytan. Längden på ett sådant stångjärn begränsades till vad som var möjligt att hantera med tång i ena ändan av stången. Klumpen där tången höll järnet kallades kolvheta. Då hela stången var klar välldes en eller flera stänger ihop så att ett längre järn erhölls. Hopvällning gjordes genom att stångändarna värmdes under hög temperatur, lades omlott och bearbetades under räckhammaren.

Under uträckningen kontrollerades måtten med en plåtmall av en yngling (barnarbetare). Detta arbete var ofta den första uppgiften för en blivande smed.

Den manuella uträckningen ersattes på 1850-talet med valsning. För Karmansbos del 1873. Valsningen gav ett homogenare järn med slätare yta än vad som kunde åstadkommas med räckarasmide, men kunderna var till en börja skeptiska då det gällde valsning och krävde emellanåt att få räckarsmitt järn istället för valsat.